RAAM Report 140618

Prärien – som ett stormpiskat hav

IMG_01-fix

Vi lämnar det mäktiga Colorado bakom oss och styr ut på den ändlösa prärien I Kansas. Nu plockas de snabba tempocyklarna ner från biltaket.
Det är en befrielse för våra cyklister att få rusa fram som vilda mustanger, med vinden i ryggen, efter de ändlösa klättringarna i bergen.
Prärien breder ut sig med fria horisonter i alla väderstreck. Här strövade en gång de stora bisonhjordarna och de vilda hästarna. Detta var deras land. De oändliga gräsvidderna.
Men prärien är precis som havet. Oberäkneligt. Vädret slår om snabbt.
Likt en lycklig seglare som njuter av en stilla slör i solen, vet inte Anders vad som väntar honom under nattpasset.
När han kliver på cykeln för sin fyra timmar långa nattkörning har vinden vänt.
Det blåser tjugo sekundmeter i den byiga vinden och den sliter och drar i honom snett framifrån.
Vinden är så stark att han inte ens kan släppa styret med ena handen för att komma åt vattenflaskan.
Han frågar gång på gång om inte vägen kommer falla av från vinden.
Vi svarar att den gör det. Om sju mil.
Han kämpar oerhört tappert.
Till slut är han så trött att vi blir oroliga för honom.
När han äntligen blir avlöst från mardrömmen har han inget minne av de sista milens cykling.
– Jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv, säger Anders, och någonstans i hans utmattade ansikte kan man spåra ett leende.
Det är Anders – en vild mustang.

Text Henrik Jonsson
Bild Jonas Wallin

RAAM Report 140617

RAAM gör ont

IMG_2650-fix

Varje fiber i kroppen bönar om nåd.
Slemhinnorna svider i hals, näsa och ögon.
RAAM gör fruktansvärt ont.
Det är nu tävlingen egentligen börjar och agnar skiljs från vetet.
När Günter och Anders står vid foten av det allra högsta passet vi ska över i Klippiga bergen har de lagt ungefär 170 mil asfalt bakom sig.
Det sunda förnuftet säger att det enda realistiska är att ta in på ett motell kasta sig i sängen och sova minst 24 timmar.
Men RAAM handlar inte om sunt förnuft.
RAAM är att tänja sin egen gräns som atlet över det omöjliga.
Günter börjar trampa den första stigningen under vargtimmarna.
Det är kallt och blåser hårt.
Han nickar till, nära att somna på cykeln, men han får inte stanna. Inte sova.
Bara trampa, trampa, trampa…
Och det gör han
Meter för meter ska cyklisterna ta sig upp till över tre tusen meters höjd.
Musklerna i benen är hårda som sten. Det gör ont överallt.
Trampa, trampa, trampa…
Inte stanna.
Ett blodkärl spricker i Anders näsa. Troligtvis av den torra luften och den oerhörda ansträngningen.
Näsblodet rinner.
Trampa, trampa, trampa…
Äntligen en stunds vila och sömn.
Husbilen rusar fram som ett vilddjur i natten.
Skumpar hit och dit.
Måste sova. Måste somna
Sedan trampa, trampa, trampa…
Nu har tävlingen börjat.
Och vi tycker det är oerhört kul.
Trampa, trampa, trampa…

Text Henrik Jonsson
Bild Jonas Wallin

 

RAAM Report 140616

I indianernas land

När morgon gryr den tredje dagen trampar vi in på Navajo-indiarnernas territorium i Arizona och Utah. Till denna totalt ofruktbara plats förpassades indianerna, när den vite mannen stal deras land. Här betar fårhjordar och hästar med deras föl de få gröna strån som erbjuds.
Men landskapet är bland det mest spektakulära på vår jord.
– Detta är en av de mäktigaste morgnar jag har varit med om mitt liv, säger Anders, som har turen att cykla morgontimmarna när solen går upp och belyser de röda bergen och klippformationerna.
Jag tror att alla teamet kände sig andaktsfulla. Det är som om Gud själv hade skapat en gigantiskt installation av skulpturer under det blå himlavalvet.
Längs den smala vägen på högplatån ligger indianernas hundar lojt på marken och vaktar fåren. På den varma asfalten ligger en orm och värmer upp sig i morgonsolen.
Det är en ynnest att få uppleva den här platsen och det gjuter kraft i våra starka cyklisters ben.
Vi ligger för närvarande trea i tävlingen, vilket givetvis också taggar oss oerhört.

Text Henrik Jonsson
Bild Jonas Wallin

IMG2198

IMG_2304

IMG_2159

De första två dygnen klara!

De har nu varit ute och cyklat i 48 timmar och avverkat ganska precis 130 mil vilket ger en snitthastighet på 27 km/h. De har de sista timmarna av sin cykling varit i Utah och det är där bilden nedan är tagen. De har nu rätt tuffa stigningar som kommer då de skall upp på 3300 meters höjd.

utah

RAAM Report 140615

Racet blir hett

Efter paraden i Oceanside och en mjuk start i behagligt klimat hinner verkligheten snabbt ikapp cyklisterna. Den första dagen klättrar vi drygt 2000 meter upp i Sierra Nevada. Värmen blir mer intensiv för varje tramptag. Vinden är knastertorr och bränner cyklisterna i ansiktet som en het hårtork. När Günter kommer upp på toppen och ger sig ut för den fruktade ”The Glass Elevator”, är temperaturen nästan 45 grader i skuggan.

Farten är hissnande på serpentinvägen ner mot Mojaveöknen.
– När jag passerade 90 kilometer i timmen, började jag bromsa. Jag vågade fan inte köra fortare, säger Günter.

Redan första dagen störtade en av soloåkarna här, efter en punktering. Vi hade alla sett de otäcka bilderna på RAAM:s hemsida och respekten för ”The Elevator” fanns där. Killen klarade sig mirakulöst nog, mörbultad och med skrapsår, men var snabbt på spåret igen, utan att ens byta sina söndertrasade kläder. RAAM är ingen tour, här kör de riktigt hårda cyklisterna.

Väl nere i den ogästvänliga Mojaveöknen passerar vi racets lägsta punkt. 40 meter UNDER havsnivån. Här piskar den heta fönvinden sand i cyklisternas ansikte när de pumpar på längs den kokande asfalten. Det är så varmt att däcken riskerar att explodera.

Även teamets förmågor och uthållighet sätts på prov. Och det blir en och annan miss ibland, men vi försöker hela tiden hålla fokus och lösa problemen så snabbt och smidigt som möjligt.Vi hinner inte sova mer än max ett par timmar per dygn. Vi jobbar i treskift. Sex timmar i husbilen, sex timmar följebilen, sex timmar ledigt, men det finns alltid att göra och det är inte lätt att sova i en husbil som skumpar fram i det heta och torra ökenlandskapet.

Text: Henrik Jonsson
Foto: Jonas Wallin

IMG_1866IMG_1819

IMG_1795

RAAM Recap 140614