På väg hem igen

Sitter på Reagan Airport i Washington DC med en kopp kaffe och är riktigt avslappnad. Alla cyklar och allt baggage är med till flygplatsen och incheckade, väldigt skönt.
Den här tävlingen blev precis allt som vi hoppades på. Det som var så grymt var lagarbetet, att köra Raam är en laginsats så vi är SÅ tacksamma till vårt crew. Jag vet att dom kännt sig lika delaktiga som oss som cyklat. Dom har haft samma kamp mot sömnen som vi och dom har också fått ta varje tillfälle att äta, duscha sova som vi som cyklat. Stort Tack!
Det som också blev över förväntan var att få uppleva USA på detta sätt. Det är ett galet land. Det ska bli spännande att gå igenom alla bilder och alla de saker som hänt alla i teamet.
Vi har lite planer inför hösten som vi hoppas kunna ro iland.
Till sist så måste jag få berätta om sista dygnet.
Vi tyckte inte vi hade så långt kvar och började räkna lite, en långsam vätternrunda gör vi på 12 timmar och vi hade ungefär 45 mil kvar. Men så lätt var det inte, vi fick våldsamma sömnproblem sista natten och backarna tog aldrig slut och med facit i hand gjorde vi 6000 höjdmeter sista dygnet och då är det svårt att hålla samma snittfart som man är van vid hemma.
Känslan att gå imål var fantastisk och att få ha haft med både sin fru och pappa i teamet slår allt för mig.

Stort Tack till alla som stöttat oss under tävlingen.
Anders

20140625-114729-42449372.jpg

RAAM Report 140623

Vi vann

IMG_3731-fix

Att genomföra RAAM är en vinst för alla som tar sig i mål.
Och det gjorde vi utan en enda straffpoäng.
Vi kom trea i vår grupp, men det är ínte det som räknas.
Det är den oerhörda bedriften att cykla över Amerikas väldiga kontinent…
480 mil
Över en miljon tramptag.
Dygnet runt.
Över tre bergskedjor.
Genom stekhet öken
Korsa den oändliga präirien.
… som gör Anders och Günter och teamet till vinnare.
Under åtta dagar, nio timmar och 44 minuter har vi levt i totalt symbios med varandra. Nio personer i en
skumpande husbil som har rullat i stort sett dygnet runt för att serva våra cyklister.
Vi har lyckats genomföra detta utan att bli ovänner. Vi har fyllt i för varandra när krafterna inte har räckt till. Och vi har haft väldigt roligt.
Det har också varit en fantastisk naturupplevelse. En resa över en kontinent som bara kan beskrivas som storslagen. Mängder av djur och rovfåglar har korsat vår väg. Ibland ohälsosamt nära.
Men det som kanske har gjort allra störst avtryck under vår resa är mötet med Amerikas folk.
RAAM har avlivat myten om den ytliga amerikanen. I varje fall i våra ögon.
Så mycket vänlighet, hjälpsamhet och glädje har jag aldrig upplevt tidigare. Det finns dock ett litet
undantag. I Missouries bibelbälte bör de nog läsa på lite i sin heliga bok om kärlek till sin nästa.
Vi satte upp tre mål innan vi gav oss iväg.
Vi skulle klara det.
Vi skulle vara ännu bättre vänner när vi kom i mål.
Vi skulle inte tumma på säkerheten.
Det blev full pott
Nu är vi en stor familj av vinnare – och vänner för livet.

Text Henrik Jonsson
Bild Jonas Wallin

RAAM Report 140622

Anders och Günter är i mål!

140623_insta

Nu har de tagit sig hela den långa vägen från Oceansida på västkusten till Annapolis på östkusten. 8 dygn, 9 timmar och 44 minuter blev tiden.

Just nu kan vi väl förmodar att hela gänget ligger och sover. Vi väntar på mer uppdaterad information och bilder som vi hoppas kommer att komma upp under dagen.

Appalacherna – en vägg

IMG_3555-fix

Med över 350 mil i benen står Appalacherna i Ohio och bergen Maryland och väntar på Anders och Günter.

De brantaste backarna på hela vår långa resa. 11 000 fot, nästan 4000 höjdmeter, ska klättras.

Det går sakta, sakta upp för backarna, mil efter mil.

Och utförslöporna är hisnande i den mörka natten.

Hjortar och andra djur springer över vägen. Och på vägbanan ligger de som inte hann över.

Det krävs fullt fokus för att det inte ska hända en olycka.

Och nu kommer bristen på sömn ikapp både våra cyklister och oss i teamet.

Anders har stora svårigheter att hålla sig vaken på cykeln och jag som kör följebilen tvingas be om avlösning.

Man vill inte stanna, men nu sätter teamchefen Håkan ner foten och beordrar ett stopp.

–     Vi måste tänka på säkerheten i första hand, säger han.

Vi står still en timme.

Själv får jag en välkommen natts sömn, för att vara alert under sista dagen i vårt fantastiska äventyr över denna mäktiga kontinent.

Nu hägrar målet i Annapolis.

30 mil kvar – en ynklig Vätternrunda

 

Text: Henrik Jonsson
Bild: Jonas Wallin

RAAM Report 140621

RAAM Report 140620

Som en diligens

IMG_2957-fix

Full fart framåt hela tiden. Dygnet runt. Som en diligens från skjutshåll till skjutshåll.
Skillnaden är att vi byter inte hästar.
Det är samma starka ben som trampar och kämpar hela tiden. Dag ut och natt in.
På varje station rapporteras tiden.
Det är en av många uppgifter som teamet kring Anders och Günter har för att få allt att fungera.
Vi stannar bara när det är nödvändigt och en cyklist ska helst alltid vara igång.
Vi lever tätt in på varandra i en husbil, som ständigt är i rörelse. Den fungerar som bas och de som jobbar i husbilen ska se till att det finns mat och bränsle. Toatankar ska tömmas, vatten ska fyllas. Kläder ska tvättas och det måste ständigt städas och diskas för att det inte ska bli ett kaos i det lilla utrymme som nio personer ska samsas om.
Det ställer oerhört höga krav på flexibilitet, uthållighet och ödmjukhet inför varandras behov.
I bland blir det fel, inte minst med navigationen. Varje enskild sväng på vägen över Amerikas kontinent måste följas exakt i vår roadbook.
När tröttheten sätter in räcker det med ett litet misstag eller feltolkning, av den inte alltid helt enkla vägbeskrivningen, för att man ska hamna fel.
Då ökar stressnivån direkt och det kan hetta till, men det tar aldrig många minuter förrän vi garvar igen och är på rätt spår.
Vår sjuksköterska Lisa tar hand cyklisternas skavanker, de flesta i ändalykten.
Och de får snällt vända upp vackra sidan för att bli omplåstrade.
När ben och nackar värker rycker vår massör Ronny in med sina magiska fingrar och mjukar upp de stela musklerna.
Hela tiden rusar vår ”diligens” vidare.
Och det är Günter och Anders som är förspända och drar vårt ekipage vidare över slätter och berg från skjutshåll till skjutshåll.

Text Henrik Jonsson
Bild Jonas Wallin

RAAM Report 140619